Del 12 - slutet
Jag satte fart mot utgången, mot den punkt där Annie hade försvunnit. Jag hörde hur en kassörska ropade efter mig att jag skulle vänta på våra varma drickor, men det struntade jag i. Jag började springa. Jag letade igenom hela köpcentret, men jag kunde inte hitta henne. Jag kände hur modfälldheten steg. Vad skulle jag göra? Jag gick in på damtoaletten för att badda ansiktet med kallt vatten. När jag kom in så stannade jag tvärt. Det kom snyftningar från ett av båsen. "Annie?" började jag försiktigt. "Är du där inne?" Snyftningarna upphörde. Jag höll andan, och gick fram till båset snyftningarna hade kommit ifrån. "Jag vet att du är där inne!" Jag kände på handtaget. Självklart var det låst. "Snälla Annie! Öppna!" Jag såg hur låset sakta vreds om. När det hade vridits om så slet jag upp dörren. "Annie förlåt! Jag vet att jag borde ha talat om det. Jag vet inte varför jag inte gjorde det, men jag förstår att du känner dig sviken. Snälla, du kan väl förlåta mig?" Annie rörde inte en min, men efter att ha känt henne i så många år, så såg jag att det bara var en yta. Till slut började tårarna rinna nerför hennes kinder. Hon backade och satte sig på toalettlocket. Hon begravde ansiktet i sina händer. "Förlåt mig! Det är jag som har burit mig dumt åt. Jag bara tänkte så själviskt, i stället för att försöka tänka mig in i din situation. Jag..." Hon avbröt sig och fortsatte gråta. Jag gick fram och slog armarna om henne. "Det gör ingenting, hör du det? Vi bar oss nog åt ganska dumt båda två. Den senaste tiden har det känts som om vi har glidit ifrån varandra, har du känt det?" Annie tittade upp mot mig. Hon nickade allvarligt. "Men vi ska ta oss igenom det här tillsammans, eller hur? Gå ut på andra sidan tunneln, fortfarande som bästa vänner." Jag log mot henne, och vi kramade varandra. Allt skulle nog bli bra ändå.
Del 11
När vi hade beställt det vi ville ha satte vi oss vid vårt vanliga bord, längst in i lokalen, i ett hörn där det hängde ner beiga och bruna draperier. Mitt på den svarta duken som klädde bordet, så stod en beige vas med en vit lilja i. Stolarna hade svarta lädersitsar. Allting var mycket fräscht och stilrent. Den trevliga omgivningen var en anledning till att vi gillade stället så mycket. Dessutom så var det rökförbud, så luften var fylld av en blandad doft av te, kaffebönor och nybakat bröd. Annie började plocka med något ur sin väska, och jag lät mina tankar gå dit de ville. Oundvikligt kom jag att tänka på flytten. Som hade fört med sig grälet med mamma, men som också skulle leda till något gott. Plötsligt slog det mig att jag inte hade berättat det för Annie. Det kändes konstigt, eftersom jag alltid brukade berätta allting för henne. Men på senaste tiden hade hon börjat hålla mer och mer heligt för henne. Inte medvetet, men nu kom hon på sig själv med att hålla inne med flera hemligheter. Eller var det medvetet? Kanske jag bara hade försökt förtränga det och låtsas som om det inte var något? Äsch, det är ju faktiskt ingenting, intalade jag mig själv. Det är ju bara småsaker, ingenting speciellt. Men innerst inne gnagde en känsla, om än väldigt svag, av att dessa småsaker, var sådant som de brukade anse vara viktiga. Jag sköt snabbt undan de tankarna. "Du, Annie, det är en sak som jag ska berätta", började jag. "Du vet ju vilka problem jag har haft med mamma." Annie nickade för att visa att hon hängde med. Jag fortsatte att berätta, om hur jag hade kommit på den fantastiska idén om att jag kunde flytta till pappa, om bråket med mamma, och hur allt till slut hade löst sig. Annie var tyst under hela tiden jag pratade. När jag till slut slutade prata, så hämtade jag andan och tittade på henne ordentligt. Hon såg inte glad ut. Inte alls. Jag kände hur det stack till i mig. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade inte ens tänkt tanken att hon skulle reagera på något annat sätt, en att vara glad för min skull. Det blev en lång pinsam tystnad. Annie öppnade munnen och var den som bröt tystnaden. "Och du har förstås inte ägnat en tanke", sa hon kallt och avbröt sig. "En tanke, på mig. En tanke på vad du lämnar kvar här?" Tårar började leta sig fram ur hennes ögonvrår. Jag visste inte om det var av ilska, sorg, eller något annat. "Jo..." sa jag tveksamt. "Det är klart att jag har tänkt på det. Men... Det känns som om jag är tvungen att göra det här. Jag tror det är det bästa. Man måste ju göra vad man kan av situationen." Annie blängde ilsket. "Jag betyder tydligen ingenting för dig, eller hur? Hur länge har du planerat det här?" Hon tog en paus och hämtade andan. Jag kände hur skammen inom mig växte. Jag hade ju tänkt på det här väldigt länge. "Jag trodde vi var bästa kompisar. Men man brukar faktiskt berätta viktiga saker för sina kompisar. Jag betyder väl ingenting för dig", upprepade hon, vände på klacken och sprang iväg. Jag slöt ögonen och kände hur jag bara sjönk ner i ett hemskt tillstånd. Jag hade svikit min kompis. Men jag tvingade mig själv att inte ge upp.
Del 10
Måndagen därefter satt jag vid min skolbänk igen. Vi hade samhällskunskap med Mrs Witkins. "Och nu till läxan", sa hon glatt, och eleverna stönade till svar. "Jag vill att ni skriver en uppsats på en A4 sida om alkohol och hur det påverkar kroppen. Ni kan lämna in den på fredag." Jag fnös tyst. Det skulle inte vara några problem direkt. När lektionen var slut frågade jag Annie om hon hade lust att hänga med till köpcentret efter skolan. "Visst, det skulle vara kul", svarade hon. "Men bara någon timme, jag har handbollsträning idag." Efter skolan så tog vi alltså bussen ner till köpcentret. Vi bestämde oss för att börja med att fika lite. "Var ska vi fika då?" frågade Annie. "Collin's Coffee? Bakery Kingdom? Cup of Sun's café?" Alla tre var några av våra favoritställen. Cup of Sun brukade vi dock oftast gå till när vi skulle äta lunch; de hade världens godaste lunchsmörgåsar där. Och Bakery Kingdom var mer ett ställe med stora, söta, feta bakelser mm. "Hm, jag känner nog mest för Collin's Coffee idag. Jag behöver en av deras koppar med varm choklad, vispgrädde och marsmallows." Jag lade huvudet på sned och tittade på henne. "Visst, gärna för mig", sa hon med en lätt axelryckning. "Lite koffein kan nog göra mig gott." Hon låtsades gäspa för att understryka det hon nyss sagt. "Vill ha den största cappuccinon de har!" Jag rynkade på näsan och gjorde äcklade ljud lite på skoj. "Jag fattar inte hur du kan dricka sådan där smörja! Du är ju fortfarande 15 år, du behöver inte redan börja vänja dig vid de där hemska vuxentvången!" Annie räckte ut tungan åt mig som svar. "Bara för att jag är mer mogen än du!" lade hon till och knuffade mig lätt i sidan. Jag som var helt oförberedd, törnade rakt in i en tjej i 20-års åldern, som var klädd i en svart åtsittande skinnjacka. Hon blängde ilsket på mig, och jag vände mig alldeles röd i ansiktet mot Annie och drog med mig henne mot Collin's Coffee. "Det där ska du få för", väste jag i hennes öra. Jag såg hur hennes axlar skakade av tillbakahållet skratt, och själv höll jag inne med en del jag med. När vi sedan nästan snubblade på varandras fötter brast det för oss båda två. Vi började gapskratta, och jag var tvungen att gripa tag i en bänk i närheten. "Nå", sa jag när vi hade lugnat ner oss något. "Ska vi gå och ta en fika nu då?" Annie, som fortfarande skrattade, nickade bara.
Del 9
Idag var det lördag, och jag hade bestämt mig för att göra ett nytt försök med mamma. Det var med en stor klump i magen jag gick mot hennes rum, och trots att jag försökte låta bli att tänka på hennes reaktion från gårdagen, så poppade tanken hela tiden upp i huvudet. Hennes ansikte, vått av tårar, de hårda orden. Jag slöt ögonen och svalde. Det var bara att få det gjort. Jag knackade återigen på dörren. "Nej, kom inte in!" hördes det dämpat inifrån rummet. "Jag har migrän, jag orkar inte prata nu!" Det spelar ingen roll, tänkte jag. Jag gick in, trots protesterna, och tände lyset. Mamma stönade och blundade hårt. "Vi behöver prata", sa jag bestämt, och försökte dölja att jag var gråtfärdig. "Lämna mig ifred!" gnällde mamma och vände sig ifrån mig. Men så lätt tänkte jag inte ge upp. Jag tog tag i hennes axlar och vände henne mot mig. Hon försökte kämpa emot, men hon var betydligt svagare än jag, och gav snart upp. "Jaha, vad vill du prata om då?" suckade hon surt, precis som en liten barnunge, trots att hon mycket väl visste vad jag ville prata om. "Om det vi pratade om igår", sa jag lugnt, trots att det var tvärt om mot vad jag kände mig. Mammas ansikte fick ett hjälplöst uttryck. "Som jag sa då så skulle jag hellre bo hos pappa, men du måste godkänna det." Det hela kändes helt dumt. Mamma började gråta igen. "Vad har jag för val? Min dotter ber mig ge mitt medtyckande till att överge mig. Vad svarar man på det?" Hennes röst gick upp i falsett. "Det är ju ditt eget fel!" utropade jag. "Om du bara kunde bete dig som en normal mamma så skulle jag bo kvar här! Men det gör du inte! Är det så konstigt att jag hellre vill bo hos pappa?" Jag kände tårarna stiga, men orkade inte dölja dem, utan lät dem rinna. Mamma rullade ihop sig och vände sig igen. "Åk du till din fantastiska pappa om du så gärna vill det då! Visst, gör det. Lämna du bara mig här i sticket! Det är ju bara du som räknas", snyftade hon. Hennes röst dämpades av kudden som låg tryckt mot hennes ansikte. Jag kände en ny känsla dyka upp inom mig. Det var inte ilska, inte medlidsamhet, inte sorg. Nej, det var något annat... Jag kände liksom riktig... avsmak. Det var det jag kände. Avsmak för min egen mamma. Hon var verkligen svag. Om hon bara hade velat, så hade hon kunnat göra något åt sitt liv. Men nej, hon valde istället att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Allting skyllde hon dessutom på andra. Hon var inget annat än ett svagt, fegt kryp! Jag gick in till köket och ringde upp pappa. "Det är fixat" sa jag uttryckslöst. "När kan jag komma? Imorgon?" Jag hörde pappa frusta till lite. "Oj, har du så bråttom? Jag tror inte att det skulle gå så bra. Det bästa vore om du kunde vänta till sommarlovet. Vi måste ju hinna fixa med skola och så till dig." Jag stönade. Det hade jag inte tänkt på. Men han hade så klart rätt. Jag kastade en blick på almanackan. Tre hela veckor kvar i det här huset. "Jo, det förstås", suckade jag. "Jag ringer dig senare, okej?" sa pappa. "'Ha det bra, hej då!" "Hej då", svarade jag och lade på. Det skulle bli tre väldigt långa veckor.
Del 8
Jag gick med bestämda steg mot mammas rum. Jag knackade på dörren och steg in. Jag hade tur, idag hade hon inte druckit något. Jag gick fram till sängen och satte mig bredvid henne. "Mamma, jag skulle vilja berätta en sak", sa jag försiktigt. Mamma tittade upp och vände sig mot mig. "Det känns inte som om det här fungerar riktigt. Det här är inte rätt uppväxt för en 15-årig tjej." Mamma höjde på ena ögonbrynet för att visa att hon inte förstod. "Vad menar du?" frågade hon trött. "Jo", sa jag. "Allt det här blir för mycket för mig. Jag blir tvungen att sköta allting i hemmet, du dricker hela tiden och orkar aldrig prata med mig... Jag har kommit fram till att jag skulle ha det bättre hos pappa." Jag tittade nervöst på mamma, och såg hur hennes ansikte förvreds mer och mer, allt efter att jag pratade. Det blev en lång pinsam tystnad. "Och jag måste ha ditt godkännande", sa jag och bröt tystnaden. Jag såg hur tårar började leta sig fram ur hennes ögonvrår. "Jag vet hur du tänker", snyftade hon. "Det är bara för att vi är så fattiga, eller hur?!" Det var mer en anklagan än en fråga. "Varför bo hos sin arbetslösa mamma, när man kan bada i lyx hos sin rika pappa?" Hon snyftade högljutt. "Din bortskämda, egoistiska unge! Du tänker bara på dig själv, ägnar inte en tanke åt din stackars mamma!" Jag kände hur en sorgblandad ilska bubblade ihop inom mig. "Är det jag som är egoistisk? Vem är det som super upp alla våra pengar och som lämnar allt jobb åt sin dotter?" skrek jag. "Jo, det är du! Du ska föreställa min mamma, men du tar dig inte ens tid till att prata med mig! Allt du gör är att sitta och supa bort all din självömkan!" Allt som jag hade hållit inne med den sista tiden rann nu ur mig. "Du ska inte komma och kalla mig egoistisk, för det är precis vad du är!" Den sista meningen kastade jag i ansiktet på henne. Mamma började snyfta hejdlöst. "Till och med min dotter är emot mig! Vad har jag gjort för att förtjäna det här?" hörde man henne snyfta. Jag klampade ut ur rummet och smällde igen dörren. Sen slängde jag mig på min egen säng och grät jag med.
Del 7
Den här gången skyndade jag ut från klassrummet och plockade snabbt upp mina ytterkläder. Jag tog bara på mig skorna. Det höll på att bli sommar, så det var ganska varmt ute. Jag kom hem alldeles för fort. Jag gick med tvekande steg mot mammas dörr, och stannade utanför den. Kanske skulle jag ringa pappa först och tala om det, tänkte jag. Det vore ju dumt ifall jag hade talat om det för mamma och förstört stämningen helt och hållet i onödan. Visst trodde jag att jag skulle få bo hos pappa, men det var ju bäst att vara på den säkra sidan. Jag hämtade den trådlösa telefonen från köket, och stängde sedan in mig på mitt rum. Jag slog in det välbekanta numret och satte luren mot örat. Efter tre signaler svarade någon. "Hallå, det är Lucinda", löd en ljus glättig röst. Lucinda var pappas nya flickvän. Jag tyckte väldigt bra om henne. Hon var väldigt ungdomlig av sig, trots att hon var 38 år, och hon brukade ta med mig på långa shoppingturer när jag var där. "Hej Luce, det är Cat." Det var Luce som började med att kalla mig för Cat, och numera gjorde även pappa och Luces dotter Joanie det. "Nämen hej! Vad roligt att du ringer! Jag och Tony har funderat på om du vill komma över till oss någon helg snart." Jag log. Vad jag hade tänkt mig var en betydligt längre period än över en helg. Vi småpratade lite, innan jag bad om att få prata med pappa. Medan Luce hämtade honom så tog jag upp en pappersbit från skrivbordet och började riva den i mindre och mindre bitar. "Hej Cat!" sa pappa när han svarade. "Hur mår du?" Det rev till i hjärtat när jag hörde hans röst. Jag saknade honom verkligen. "Hej pappa! Jag mår bara bra. Du då?" "Jag mår bra jag också. Joanie har kommit och hälsat på oss. Vi ser inte så mycket av henne nu när hon har flyttat hemifrån." Jag log svagt. "får jag gissa? Vill hon ha hjälp med att tvätta alla sina miniklänningar?" Joanie hatade allt som hade med hushållsarbete att göra. En gång slog jag vad med henne om att hon skulle laga maten i en vecka. Det hela slutade med att hon gav upp redan andra dagen, efter att ha kokat över pastan, bränt fisken i ugnen, och glömt att sätta på spisen. Pappa skrattade lite. "Nej, faktiskt inte. Hon är bara här för att hälsa på oss." Om man nu kan tro på det, tänkte jag skämtsamt. Vi pratade en stund, innan jag bestämde mig för att berätta det. "Jo, pappa, jag tänkte fråga en sak", började jag. "En ganska stor sak." Jag började förklara hur det var, och pappa var tyst och lyssnade ända tills jag var färdig. "Så du vill alltså bo här", sa han med allvarlig röst. "Jo", svarade jag. "Och vad säger din mamma om det?" frågade han mig. Jag kände hur nervositeten steg. Det här var inte en reaktion som jag hade väntat mig. Jag hade trott att han skulle svara ja på direkten, och genast börja göra upp planer. "Ehm, jag har faktiskt inte berättat det för henne än, men... "Du hade väl tänkt berätta det för henne?" avbröt han mig. "Ja, jo, självklart. Jag tänkte bara höra med er först." Jag pillade nervöst med de små pappersbitarna jag hade rivit sönder. "Det här är väldigt allvarligt. Jag hoppas att du har tänkt igenom det ordentligt." Han skulle bara veta. Jag hade tänkt igenom det mer än ordentligt. "Jo, det har jag, och jag vill verkligen bo hos dig och Luce." Jag lade till en liten paus. "Vill ni inte ha mig där?" frågade jag med en aning tillgjord sorgsen röst. Det fick precis den effekten jag hade hoppats på. "Jo, det är klart att vi vill!" utropade han bestört. "Du får inte tro en sekund att vi inte önskar att du kunde bo här på heltid! Det är bara det att det är ett stort beslut, och det är verkligen viktigt att man tänker igenom det först. Det skulle bli väldigt krångligt om du ångrade dig." Han lät helt uppriktig på rösten. "Det behöver du inte oroa dig för", sa jag bestämt. "Jag vet precis vad jag vill, och det är att få bo hos er." Det blev tyst i andra änden. "Okej", hördes det till slut. "Vi säger så här. Om du verkligen vill det här, och din mamma godkänner det, så kan du ringa senare. Då kan vi göra upp tider och färdkost mm." Mitt hjärta tog ett litet skutt. Det skulle nog ordna sig. Nu hade jag bara ett problem kvar, vilket tyvärr var det svåraste. "Okej, då säger vi så. Jag älskar dig jättemycket! Hej då." Jag lade på luren och tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Nu tänkte jag inte skjuta upp det längre.
Del 6
Jag satt vid min bänk och låtsades lyssna på Mr Philips, vår historielärare. Mr Philips är egentligen min favoritlärare. Att lyckas få ett så tråkigt ämne som historia är en väldig bedrift, men det är faktiskt just vad han lyckas med. Men idag orkade jag helt enkelt inte lyssna. Jag hade viktigare saker att tänka på än vem som var kung i vilket land, eller vad vilken världsberömd historiker som sagt vad. Och jag tror att ingen kunde klandra mig. Ingen som kunde förstå min situation. Istället satt jag alltså och tittade ut genom fönstret och tänkte på mamma vs pappa, med alla för- och nackdelar som hörde till. Jag hade bestämt mig. Jag skulle berätta för mamma om mina tankar, och så fick vi se vad som hände. Jag var beredd att ta smällen, och kände mig stark nog för vilka följder det här än kunde få. Jag hörde Mr Philips harkla sig, och titta på klockan, precis som han brukade göra när det var dags att sluta. Ljudet av prasslande papper och böcker som smälldes ihop blandades med sorlet från ca 20 elever som skulle gå hem för dagen. Själv tog jag god tid på mig att plocka ihop. Även fast jag kände mig redo, så var det inte direkt något jag såg fram emot. När min bänk var tom, och jag hade kollat igenom väskan två gånger, så slängde jag den över axeln. Jag gick långsamt ut från klassrummet, och stannade några gånger och låtsades kontrollera att jag hade med mig det ena och det andra. "Caitlyn?" hörde jag Mr Philips säga. "Är det något speciellt som har hänt?" Jag vände mig om och tittade på honom. "Öh", stammade jag. "N-nej, det är inget. Jag menar, v-varför skulle det vara det? Varför undrar du?" Jag kände hur jag rodnade. Mr Philips tittade fundersamt på mig. "Du verkade lite annorlunda idag. Frånvarande på något sätt." Jag pillade nervöst på min nagel. "Öh, nej... Nej, det är ingenting." Jag tvingade mig att titta upp på honom. "Jag har bara ganska mycket att tänka på just nu." Mr Philips såg inte övertygad ut. "Caitlyn. Om det är någonting du är bekymrad över vet du att du kan prata med mig." Nej tack! Det ville jag inte göra. Visserligen var Mr Philips den jag tyckte bäst om av lärarna, men att prata med honom om mina privata problem var det sista jag ville göra! "Jo, visst, det vet jag", sa jag och tittade längtansfullt mot dörren. Jag var känd för att vara en pratkvarn, men det här samtalet uppskattade jag inte. Precis som jag blev tyst när jag tänkte på mitt läge hemma. Eller när folk pratade om det. Mr Philips gav mig en sista allvarlig blick innan han återvände till sitt arbete.
Del 5
Jag skrev in "barns rättigheter + skilda föräldrar" i sökrutan och tryckte på enter. Jag kastade en nervös blick bakom mig ifall mamma mot all förmodan hade gått upp ur sin säng frivilligt. Sedan vände jag mig mot datorn. Jag hade fått ganska många träffar. Jag klickade på den första och ögnade igenom den. Ingenting intressant där. Inte heller i nästa stod det något av intresse. När jag kom till den fjärde så hittade jag en del i texten som jag fastnade vid. "Vid tolv års ålder har barnen rätt till att få vara med och bestämma om hos vilken vårdnadshavare de ska bo hos. De har rätt att välja hur mycket de ska bo hos varje vårdnadshavare, med godkännelse från båda två." Jag läste de två meningarna om och om igen, och lät de sakta sjunka in. Om jag lyckades få godkännande från mamma, så skulle i alla fall mitt elände vara över. Eller? Jag stängde ner Internet och tryckte av skärmen. Jag orkade inte bry mig om att stänga av datorn. Jag gick med släpande steg in till mitt rum och slängde mig på sängen. Pappa skulle nog gå med på det, det var jag ganska säker på. Jag slöt ögonen och såg bilden av min mamma framför mig. Hon låg ensam i huset, lämnad av sin enda dotter. Jag sköt bort bilden genom att öppna ögonen. Det var en sak som jag var tvungen att tänka på. Det var jag som skötte det mesta hushållsarbetet här i huset. Jag handlade, lagade mat, tvättade, städade, diskade... Mamma skötte ingenting. Jag skulle inte bli förvånad ifall hon inte ens visste hur man skötte allt det där. När hon inte hade mig så skulle hon gå under. Jag undrade om hon över huvud taget skulle orka ta sig upp ur sängen för att laga mat. De tankarna plågade mig. Trots att hon var en stor looser som inte gjort något med sitt liv, så var hon trots allt min mamma. Min mamma, som jag trots allt älskade. Och hur skulle hon reagera om jag berättade att jag inte ville bo här? En annan tanke som dök upp i mitt huvud var kompisarna. Annie. Jag skulle bli tvungen att lämna Annie. Jag skulle få börja på en helt ny skola där jag inte kände någon. Jag suckade. Det kanske inte var en så bra idé i alla fall. Jag borrade in ansiktet i kudden och kurade ihop mig till en boll. Varför skulle allting vara så komplicerat?
Del 4
Hejsvejs! Här kommer Del 4!
Jag satte in nyckeln i låset och vred om. Nyckelknippan rasslade när resten av nycklarna slog emot dörren. Jag öppnade dörren och slängde min jacka på golvet, så den bildade en liten svart hög. Jag klev över skor, jackor och väskor, innan jag slutligen kom in till köket. Jag hade precis varit och handlat (äntligen) så jag lyfte upp de två kassarna på bordet och började packa in varorna. Jag hade noggrant planerat måltiderna för resten av veckan, för att slippa äta mer skräpmat. Idag skulle jag laga till en fiskgryta. Mamma var milt uttryckt inte särskilt förtjust i fisk, men eftersom hon vägrade ta vitamintabletter, så var hon tvungen att äta fisk för att få i sig en dos av omega3. Jag suckade när jag tänkte på det. Vilken normal 15-åring behövde se till att sin mamma fick i sig den mat hon behövde? Mamma skulle säkert klaga, men nu var det som det var. Jag började gå mot mammas rum, men hejdade mig utanför dörren. Det luktade starkt av sprit igen. Starkare än igår. Det betydde att mamma hade druckit. Igen. Jag kände hur tårarna började trycka mot ögonlocken när jag gick in till mitt rum och satte mig vid skrivbordsstolen av plast. Varför var det just jag? Allt jag begärde var att få leva ett normalt liv som en vanlig tonåring! Ingen lyx i överflöd, bara ett liv värt namnet. Överreagerade jag? Kanske, kanske inte, men just nu kändes det inte så¨. Jag ville bara slippa ta hand om min mamma. För en gångs skull vara barnet i familjen, kunna prata med min mamma, bli ompysslad. Men det var en dröm utom räckhåll. Eller? En tanke rusade genom mitt huvud. Tanken på pappa. Pappa som alltid var så glad, så positiv, vad som än hände. Pappa som jag älskade så mycket. Tårarna som jag nyss hade blivit av med började nu bränna bakom ögonlocken igen. Jag kände hur den ständigt närvarande klumpen i magen växte sig större, och även den i halsen. Fy vad jag saknade honom. Jag bet mig i läppen för att hindra tårarna, men ångrade mig sen. Jag kunde ju lika gärna låta dem rinna. Någon gång måste de ju komma ut. Jag kände hur den billiga mascaran började kladda. Till skillnad från mina kompisar hade jag inte råd med dyrt smink från Dior, eller ens en vattenfast mascara. Det blir följderna av när ens mamma är arbetslös och super upp hälften av pengarna man får från staten. Ett tag hade jag försökt få mamma att sluta dricka, men utan framgång. Hon hade gnällt och anklagat mig för att plåga henne, och det hela hade bara lett till att jag fått dåligt samvete och slutat att ens klaga på det. Tårarna droppade ner på skrivbordet. Jag tittade på kortet jag hade fäst med ett häftstift på min anslagstavla. Det var ett kort sen den bra tiden, när jag var ca 4 år, och mamma och pappa fortfarande var gifta. Jag satt på pappas axlar med en glass i munnen, medan mamma och pappa höll varandra i handen. På den tiden var mamma fortfarande söt. Inga påsar under ögonen, inget glanslöst slitet hår. Nej, de två gröna ögonen var pigga och glittrade mellan de täta ögonfransarna, och det röda håret glänste och ramade in hennes ansikte. Alla tre såg så lyckliga ut på det kortet. Plötsligt slog det mig. Jag fattade inte alls att jag inte hade tänkt på det förut. Jag sprang ut till köket där en liten laptop stod och satte på Internet. Jag behövde ju inte bo hos mamma. Jag kunde väl lika gärna bo hos pappa?
Del 3
Jag satt på sängen i Annies rum. Annie var min bästa vän. Vi kunde prata om allt. Just nu satt vi alltså hemma hos henne på hennes stora himmelsäng. De lavendelfärgade spetsdraperierna dolde lite halvt tidningarna vi hade spritt ut runt oss från dem som stod utanför. Vi höll på att lösa knep & knåp-sidorna i hennes alla kändistidningar. Just nu höll vi på att para ihop rätt kändis med rätt skor. Det var väl roligt, fast väldigt svårt. Hur skulle liksom vi kunna hålla reda på vilka skor vilken kändis hade? "Hmm", sa Annie. "De här gröna skorna med kilklack skulle kunna vara Kirsten Dunsts. Rödhåriga passar ju i grönt." Hon lutade sin spetsiga haka i handen och tittade på mig. "Ja inte vet jag", sa jag när jag förstod att hon ville ha hjälp. Jag bytte ställning och drog benen mot mig så mina knän pekade rakt upp. "Kan vi inte bara ge upp och titta i facit?" frågade jag och lade huvudet på sned. "Jo, det kanske är bäst", suckade hon. "Hur går det med din mamma föresten?" Jag kände hur humöret sjönk en aning, och suckade. "Som vanligt", svarade jag. Annie bara nickade. Hon visste precis hur det brukade vara med min mamma. Plötsligt öppnades dörren. Steve, Annies brorsa, steg in, som vanligt utan att knacka först. "Jag tänkte bara höra så du inte har glömt att du är skyldig mig att diska en gång till åt mig, Angelica." Han flinade stort när han lade extra betoning på hennes namn. "Kalla mig inte det", fräste Annie och kastade en chiffongklädd kudde på honom. Han höll upp händerna framför ansiktet för att skydda sig. Annie blängde ilsket på honom när han skrattade. Sedan föll hans blick på mig. "Nämen", sa han med en tillgjord häpen min. "Är lilla rara Catty här?" Han frustade till. Jag bara log smått. Han hade en larvig, men lite gullig, tendens att skratta åt sina egna skämt. Och något han älskade att skämta om var "Lilla rara Catty". "Ja, det verkar så va?" sa jag medan jag himlade med ögonen åt Annie. Hon tittade tillbaka på mig och gav mig en menande blick med sina pigga bruna mandelformade ögon. Sedan började hon tvinna en slinga av sitt svarta axellånga hår mellan tummen och pekfingret. Själv drog jag handen genom mitt eget långa mörka. Jag tittade ut genom fönstret, när min blick föll på helfigursspegeln som täckte hela kortväggen till höger om fönstret. Det var inget fult ansikte som tittade tillbaka på mig. Inatt hade jag sovit hela natten, så den där "vrakgrejen" var borta. Folk brukade säga att jag var lik min mamma. "Darias drag och Tonys färger", brukade folk säga. Daria var alltså min mamma, och Tony min pappa. Jag hade alltså min mammas stora ögon, fast blå, som min pappa. Likaså mammas långa täta ögonfransar, fast lika mörka som pappas. Mammas lilla näsa och mun, men pappas pigment. Både jag och pappa blev lätt solbrända. "Aja, men då ska jag inte störa", sa Steve med ett sista retfullt leende. "Ta hand om lilla Catty, Angelica." Annie kastade ännu en kudde mot honom, men han hann stänga dörren, och kudden studsade ner på golvet.
Del 2
"Här, din pizza", sa killen som stod utanför med samma starka brytning som den som hade svarat i telefonen. Det var en ung kille, kanske 17 år. Jag tog emot den varma pizzan och grävde i fickorna efter pengar. Skit också! Pengarna var slut. "Kan du vänta lite bara", frågade jag medan jag satte ner pizzorna på bänken. Kille i dörren tittade irriterat på sin klocka han hade på armen, sen nickade han kort. "Men skynda dig." Jag sprang ut i köket och sökte med blicken över bordet. Inga pengar där. Jag öppnade ett av skåpen som var fullproppade med en massa skräp. Efter att ha rotat ett tag bland telefonkataloger och pennor, så hittade jag äntligen några sedlar. Jag gick tillbaka ut i hallen. "Räcker de här?" frågade jag och räckte fram sedlarna. Han tog emot dem och synade dem kritiskt. "Du har tur", sa han när han hade räknat dem. "Det räcker precis." Jag log mot honom, trots att han bara blängde tillbaka. Om det var någonting som jag inte ville, så var det att bli som min mamma. Och var det någonting som hon inte var, så var det trevlig. "Tack så mycket" sa jag medan han gick ut. "Hej då!" Killen med pizzan bara vände på klacken utan ett ord. Så fort jag hade stängt dörren så slutade jag le. Jag började gå mot mammas rum med långsamma släpande steg. Av någon anledning så ville jag dra ut på det. Jag stannade utanför mammas dörr och öppnade dörren. Jag fann henne ligga i morgonrocken mitt på sängen, med händerna om huvudet. Rummet låg i mörker, och på golvet stod flera tomma flaskor. Jag behövde inte fråga vad det hade varit i dem, den fräna lukten skvallrade om att mamma hade druckit igen. Hon stönade och höll upp en hand framför ögonen när ljuset från den öppna dörren föll ner på henne. Det röda håret var rufsigt och fett, som om hon inte hade tvättat det på flera dagar. Vilket hon så klart inte hade heller. Hon var mörk under ögonen, och den bleka hyn kunde lika gärna ha varit av porslin. Den enda skillnaden var att den här var torr, smått rynkig och ojämn. "Mamma, maten är här nu." Jag tittade på mamma med en aning sorg i blicken. "Lämna mig ifred, jag har sån huvudvärk!" grymtade mamma, vände sig om på mage, och la kudden över huvudet. "Okej, men skyll dig själv om pizzan svalnar. Du får värma den själv." Om du ens vet hur mikron fungerar, lade jag till i huvudet. Jag gick ut i köket igen, för att för tredje dagen i rad, sätta mig ensam vid köksbordet och äta min snabbmat.
Del 1
Musiken dånade och fyllde mitt huvud. Jag tryckte hörlurarna mot öronen, vägde lätt på stolen och började sjunga med. "Don't tell me a word, I know what you'd say. Don't give me one kiss, I know it's just for one day. The tears in my mind, you know they're there. After that what you'd done, I now can see clear." Fraserna sjöngs av en hes manlig röst, för att sedan utbytas mot en tjejs klara. "You know I've got pain, but you're just so vain! I trusted in you, but nothing you said was true! " Det var mitt favoritband, Monday Mornings och låten som spelades på högsta volym hette Broken Lies och var en punkinspirerad rockballad. Den mesta musiken som de spelade var punk. Jag slöt ögonen och gungade fram och tillbaka i takt med musiken. När låten tog slut och nästa började så sänkte jag volymen och tittade på min digitala väckarklocka med självlysande siffror. Skit också! Siffrorna visade på 19.54. Jag skulle ju ha stuckit till snabbköpet och köpt pasta elr något annat att äta, och nu skulle jag aldrig hinna! Jag stängde av musiken, skyndade ut i köket och öppnade skafferiet. Jag lät blicken glida över hyllorna utan att hitta något. Jag sökte igenom kylskåpet och frysen också, men utan framgång. Jag stönade och började gnugga tinningarna medan jag försökte komma på en lösning. Kanske vi kunde beställa hem pizza, precis som de senaste två dagarna. Mamma skulle ju knappast bry sig... Fast det var ju lite tråkigt. Det var tisdag idag, och pizzerian skulle ha öppet extra länge idag. Aja, det få väl bli pizza i alla fall då. Jag suckade när jag hämtade telefonen. Jag knappade fram det välbekanta numret och satte luren mot örat. "Hej, jag heter Caitlyn, och jag vill beställa två kebabpizzor," sa jag och väntade på svar. "Okej, vill du att vi kör hem dem åt dig?" frågade mannen och bröt kraftigt på något annat språk. "Ja tack, vi bor på 217:th Madison Avenue." Jag började tvinna telefonsladden mellan fingrarna. "Okej, vi kommer om ca 20 min." Jag sa hejdå och lade på, varpå jag satte mig vid köksbordet med en veckotidning. Jag började bläddra lite förstrött i den. Det stod inget intressant. Britney Spears hade kört full igen. Vem bryr sig? Den historian hade man ju hört så många gånger, varenda kändis verkade ju vara sådana nu för tiden. Fast journalisterna tröttnade aldrig på att skriva om det. Egentligen så hatade jag de där ytliga tidningarna, men man måste ju fördriva tiden på något sätt. Till slut så ringde det på dörren. På väg till hallen så kastade jag en snabb blick på spegeln. Jag såg ut som ett vrak. Som vanligt. "Inte så konstigt när man har en morsa som jag," mumlade jag tyst innan jag öppnade dörren.
