fantasygirly

Tallisa kunde inte hjälpa det, hon skrek rakt ut. Nu, när hon inte ville skrika gick det helt plötsligt. Hon kände flickans kropp landa över henne, mycket lättare än vad hon trott. Plötsligt ljöd ett blodisande skrik genom natten, följt av "Nej, det kan inte vara sant! Natten kan inte redan vara slut!" Tallisa slog upp ögonen och såg hur flickans kropp lyftes upp som av osynliga händer. Hon klöste desperat mot Tallisa som livrädd tryckte sig mot marken. Hennes klolika fingrar grep efter henne, men de slöt sig endast om tomma luften. "Jag behöver blod!" Flickan slungades mot marken, och en kraftig blixt lös upp himlen. Endast i några sekunder blev Tallisa bländad, men det var tillräcklig tid för flickan att försvinna. Tallisa kände hur hon darrade. Hon kröp försiktigt fram till fläcken där hon hade varit innan hon försvann. Precis som förra gången så rörde en vind upp löven, och rev även upp en hel del damm. När dammet lade sig så såg Tallisa en ensam ros stå mitt i trädgården. Men till skillnad från den förra var den här rosen inte alls normal. I onaturlig fart växlade blomman från blodrött till brunt. Den tappade blad och började hänga åt sidan. Den vissnar, var Tallisas första tanke. Den ruttnar bort. Till slut låg den ner på marken, och stjälken började multna bort, bit för bit. Efter bara en halv minut fanns det inte kvar ett enda spår av blomman. Tallisa satt en lång stund och stirrade på platsen där blomman hade stått. Hon försökte samla tankarna tillräckligt mycket för att komma på vad hon borde göra. Men det gick inte. Allt det som nyss hade hänt var som en dröm, noga insluten av en tjock dimma. Vad är det man säger? Tänkte Tallisa. "Även de vackraste rosor har sina törnar" viskade hon. "Eller huggtänder."


Inte lika lång som den förra. xD Hade en begränsning på två A4 sidor, men använde Monotype Corsiva för att få plats med lite till. ^^, Så, vad tkr ni??

Hon passerade alla lägenhetshusen i den större delen av staden, och kom snart fram till den mindre delen, där hon själv bodde med sin pappa. Vinden ruskade om trädens löv i den mörka skogen till vänster om den lilla gatan. Rakt fram låg hennes hem. Ett litet, gult hus med en mullig fruktträdgård. Ett svagt ljussken från en lampa i ett av fönstren invaggade henne i en trygghetskänsla och fick henne att undra om hon bara hade inbillat sig allt. Men just när hon gick innanför grinden fick hon syn på flickan igen. Hon var på väg in i skogen, samma väg som hon hade kommit. Inget ljud hördes från henne, inte minsta lilla prasslande när hon trampade på de fallna löven. Utan att veta varför så började Tallisas fötter röra sig mot skogen. Varför gör jag det här, undrade hon, livrädd igen. Jag borde gå och lägga mig igen! Vem vet vad som händer om hon upptäcker mig! Men hon kunde inte förmå sina fötter att gå åt det hållet hon ville. Det var som om de hade en egen vilja. Sakta började hon än en gång följa efter flickan. Hon huttrade till när en kall vind blåste igenom hennes tunna tröja hon dragit på sig över nattlinnet. Några skor hade hon heller inte på sig, vilket hon blev väl påmind om när hon gick in i skogen och tallbarren skar in i hennes fötter. Hjärtat bankade snabbare än hon någonsin varit med om. Efter att ha gått i vad som kändes som en halv evighet så stannade flickan upp. Utan att märka det hade de kommit till en glänta. Hennes fötter hade domnat av, och hon kände inte längre marken under dem. Hon smög tyst fram och kröp ihop bakom en tät buske och iakttog oroligt flickan, som gick in och ställde sig mitt i gläntan. Helt plötsligt blev Tallisa bländad av en väldig blixt som lös upp den mörka himlen. Hon höll för ögonen, och när hon sänkte armen var flickan borta. Bladen på marken slungades runt i en vind som sakta lade sig. Kvar där flickan hade stått fanns bara en röd ros. Tallisa smög skakad fram till rosen och böjde sig ner. Hon rörde försiktigt vid den. Bara en vanlig ros. Det var inget konstigt med den. Men Tallisa kunde svära på att den inte hade varit där innan. Hon reste sig snabbt upp och såg sig omkring. Det började ljusna en aning över trädtopparna. Hon började snabbt gå hemåt. "Det här ska ingen någonsin få veta" viskade hon för sig själv. "Aldrig någonsin."