Del 3

Hon passerade alla lägenhetshusen i den större delen av staden, och kom snart fram till den mindre delen, där hon själv bodde med sin pappa. Vinden ruskade om trädens löv i den mörka skogen till vänster om den lilla gatan. Rakt fram låg hennes hem. Ett litet, gult hus med en mullig fruktträdgård. Ett svagt ljussken från en lampa i ett av fönstren invaggade henne i en trygghetskänsla och fick henne att undra om hon bara hade inbillat sig allt. Men just när hon gick innanför grinden fick hon syn på flickan igen. Hon var på väg in i skogen, samma väg som hon hade kommit. Inget ljud hördes från henne, inte minsta lilla prasslande när hon trampade på de fallna löven. Utan att veta varför så började Tallisas fötter röra sig mot skogen. Varför gör jag det här, undrade hon, livrädd igen. Jag borde gå och lägga mig igen! Vem vet vad som händer om hon upptäcker mig! Men hon kunde inte förmå sina fötter att gå åt det hållet hon ville. Det var som om de hade en egen vilja. Sakta började hon än en gång följa efter flickan. Hon huttrade till när en kall vind blåste igenom hennes tunna tröja hon dragit på sig över nattlinnet. Några skor hade hon heller inte på sig, vilket hon blev väl påmind om när hon gick in i skogen och tallbarren skar in i hennes fötter. Hjärtat bankade snabbare än hon någonsin varit med om. Efter att ha gått i vad som kändes som en halv evighet så stannade flickan upp. Utan att märka det hade de kommit till en glänta. Hennes fötter hade domnat av, och hon kände inte längre marken under dem. Hon smög tyst fram och kröp ihop bakom en tät buske och iakttog oroligt flickan, som gick in och ställde sig mitt i gläntan. Helt plötsligt blev Tallisa bländad av en väldig blixt som lös upp den mörka himlen. Hon höll för ögonen, och när hon sänkte armen var flickan borta. Bladen på marken slungades runt i en vind som sakta lade sig. Kvar där flickan hade stått fanns bara en röd ros. Tallisa smög skakad fram till rosen och böjde sig ner. Hon rörde försiktigt vid den. Bara en vanlig ros. Det var inget konstigt med den. Men Tallisa kunde svära på att den inte hade varit där innan. Hon reste sig snabbt upp och såg sig omkring. Det började ljusna en aning över trädtopparna. Hon började snabbt gå hemåt. "Det här ska ingen någonsin få veta" viskade hon för sig själv. "Aldrig någonsin."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0