fantasygirly

Tallisa satte häftigt handen för munnen för att dölja en flämtning. Kväljande såg hon på hur en flicka som var något yngre än Tallisa, runt 13 år, började slicka hans hals i jakt på det beska, röda blod som nu droppade ner på asfalten. Hennes rädsla nådde toppen av den inbillade skräckmätaren inom henne. Hur hade hon hamnat här? Hon hade ju bara bestämt sig för att gå ut en sväng när hon inte kunde somna. Och så hade hon sett den där flickan på avstånd. Flickan som likt en panter i djungeln smög ut från skogen. Tallisa visste inte varför, men av någon anledning så hade hon känt någon slags dragning till flickan. Det låg något mystiskt över henne. Något ut över det vanliga i Tallisas lugna, händelselösa liv. En början av det äventyr som Tallisa så länge hade längtat efter. Och visst var flickan mystisk, konstaterade hon förtvivlat. Rent av livsfarlig!  Med en rysning kände hon hur det vände sig i magen. Hon mådde illa. Riktigt illa. När hon kände hur kvällsmaten började stiga i halsen så lutade hon sig framåt och tog stöd mot väggen med ena handen. Hon tittade bort och höll sig för magen när hon hörde den klumpiga, sura vätskan klatscha mot asfalten, medan hon bad en tyst bön om att flickan inte skulle höra det. Men hon hoppades förgäves. Vampyrflickan vände sig hastigt om vid det ganska höga ljudet, och stirrade åt Tallisas håll. Blicken var inte naturlig. Hennes ögon var blodröda, och håret växlade med hög hastighet från svart till samma röda färg. Tallisa kände hur en våg av hat slungades mot henne när hon mötte flickans blick. Hon svalde hårt och backade förskräckt in i utrymmet framför en port. Hon hörde inga steg, men det fick henne bara att bli ännu räddare, för hon kände instinktivt på sig att flickan rörde sig mot henne. Tallisa kom på sig själv med att hålla andan, men hon vågade inte släppa den. Hon blundade och tryckte sig närmre väggen. Hon hörde flickan utstöta ett ilsket tjut och öppnade ögonen. Flickan var på väg därifrån. Tallisa andades ut och sjönk ihop. En bra stund satt hon där och bara skakade. Vad det än var, tänkte hon, så var det inte mänskligt. Inget mänskligt skulle kunna utstråla en sådan ondska. Hon reste sig darrande och gick ut på gatan för att börja gå hemåt.