Del 1

Okej allesammans! Nu kommer äntligen en av mina noveller upp på bloggen. Eftersom det här är första delen, så har den inte riktigt kommit igång än, men jag ber er att fortsätta läsa även om den här delen inte är så bra. Här kommer den:

Musiken dånade och fyllde mitt huvud. Jag tryckte hörlurarna mot öronen, vägde lätt på stolen och började sjunga med. "Don't tell me a word, I know what you'd say. Don't give me one kiss, I know it's just for one day. The tears in my mind, you know they're there. After that what you'd done, I now can see clear." Fraserna sjöngs av en hes manlig röst, för att sedan utbytas mot en tjejs klara. "You know I've got pain, but you're just so vain! I trusted in you, but nothing you said was true! " Det var mitt favoritband, Monday Mornings och låten som spelades på högsta volym hette Broken Lies och var en punkinspirerad rockballad. Den mesta musiken som de spelade var punk. Jag slöt ögonen och gungade fram och tillbaka i takt med musiken. När låten tog slut och nästa började så sänkte jag volymen och tittade på min digitala väckarklocka med självlysande siffror. Skit också! Siffrorna visade på 19.54. Jag skulle ju ha stuckit till snabbköpet och köpt pasta elr något annat att äta, och nu skulle jag aldrig hinna! Jag stängde av musiken, skyndade ut i köket och öppnade skafferiet. Jag lät blicken glida över hyllorna utan att hitta något. Jag sökte igenom kylskåpet och frysen också, men utan framgång. Jag stönade och började gnugga tinningarna medan jag försökte komma på en lösning. Kanske vi kunde beställa hem pizza, precis som de senaste två dagarna. Mamma skulle ju knappast bry sig... Fast det var ju lite tråkigt. Det var tisdag idag, och pizzerian skulle ha öppet extra länge idag. Aja, det få väl bli pizza i alla fall då. Jag suckade när jag hämtade telefonen. Jag knappade fram det välbekanta numret och satte luren mot örat. "Hej, jag heter Caitlyn, och jag vill beställa två kebabpizzor," sa jag och väntade på svar. "Okej, vill du att vi kör hem dem åt dig?" frågade mannen och bröt kraftigt på något annat språk. "Ja tack, vi bor på 217:th Madison Avenue." Jag började tvinna telefonsladden mellan fingrarna. "Okej, vi kommer om ca 20 min." Jag sa hejdå och lade på, varpå jag satte mig vid köksbordet med en veckotidning. Jag började bläddra lite förstrött i den. Det stod inget intressant. Britney Spears hade kört full igen. Vem bryr sig? Den historian hade man ju hört så många gånger, varenda kändis verkade ju vara sådana nu för tiden. Fast journalisterna tröttnade aldrig på att skriva om det. Egentligen så hatade jag de där ytliga tidningarna, men man måste ju fördriva tiden på något sätt. Till slut så ringde det på dörren. På väg till hallen så kastade jag en snabb blick på spegeln. Jag såg ut som ett vrak. Som vanligt. "Inte så konstigt när man har en morsa som jag," mumlade jag tyst innan jag öppnade dörren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0