Del 3
Här kommer den tredje delen. Hoppas ni gillar den. ^^,
Jag satt på sängen i Annies rum. Annie var min bästa vän. Vi kunde prata om allt. Just nu satt vi alltså hemma hos henne på hennes stora himmelsäng. De lavendelfärgade spetsdraperierna dolde lite halvt tidningarna vi hade spritt ut runt oss från dem som stod utanför. Vi höll på att lösa knep & knåp-sidorna i hennes alla kändistidningar. Just nu höll vi på att para ihop rätt kändis med rätt skor. Det var väl roligt, fast väldigt svårt. Hur skulle liksom vi kunna hålla reda på vilka skor vilken kändis hade? "Hmm", sa Annie. "De här gröna skorna med kilklack skulle kunna vara Kirsten Dunsts. Rödhåriga passar ju i grönt." Hon lutade sin spetsiga haka i handen och tittade på mig. "Ja inte vet jag", sa jag när jag förstod att hon ville ha hjälp. Jag bytte ställning och drog benen mot mig så mina knän pekade rakt upp. "Kan vi inte bara ge upp och titta i facit?" frågade jag och lade huvudet på sned. "Jo, det kanske är bäst", suckade hon. "Hur går det med din mamma föresten?" Jag kände hur humöret sjönk en aning, och suckade. "Som vanligt", svarade jag. Annie bara nickade. Hon visste precis hur det brukade vara med min mamma. Plötsligt öppnades dörren. Steve, Annies brorsa, steg in, som vanligt utan att knacka först. "Jag tänkte bara höra så du inte har glömt att du är skyldig mig att diska en gång till åt mig, Angelica." Han flinade stort när han lade extra betoning på hennes namn. "Kalla mig inte det", fräste Annie och kastade en chiffongklädd kudde på honom. Han höll upp händerna framför ansiktet för att skydda sig. Annie blängde ilsket på honom när han skrattade. Sedan föll hans blick på mig. "Nämen", sa han med en tillgjord häpen min. "Är lilla rara Catty här?" Han frustade till. Jag bara log smått. Han hade en larvig, men lite gullig, tendens att skratta åt sina egna skämt. Och något han älskade att skämta om var "Lilla rara Catty". "Ja, det verkar så va?" sa jag medan jag himlade med ögonen åt Annie. Hon tittade tillbaka på mig och gav mig en menande blick med sina pigga bruna mandelformade ögon. Sedan började hon tvinna en slinga av sitt svarta axellånga hår mellan tummen och pekfingret. Själv drog jag handen genom mitt eget långa mörka. Jag tittade ut genom fönstret, när min blick föll på helfigursspegeln som täckte hela kortväggen till höger om fönstret. Det var inget fult ansikte som tittade tillbaka på mig. Inatt hade jag sovit hela natten, så den där "vrakgrejen" var borta. Folk brukade säga att jag var lik min mamma. "Darias drag och Tonys färger", brukade folk säga. Daria var alltså min mamma, och Tony min pappa. Jag hade alltså min mammas stora ögon, fast blå, som min pappa. Likaså mammas långa täta ögonfransar, fast lika mörka som pappas. Mammas lilla näsa och mun, men pappas pigment. Både jag och pappa blev lätt solbrända. "Aja, men då ska jag inte störa", sa Steve med ett sista retfullt leende. "Ta hand om lilla Catty, Angelica." Annie kastade ännu en kudde mot honom, men han hann stänga dörren, och kudden studsade ner på golvet.
Jag satt på sängen i Annies rum. Annie var min bästa vän. Vi kunde prata om allt. Just nu satt vi alltså hemma hos henne på hennes stora himmelsäng. De lavendelfärgade spetsdraperierna dolde lite halvt tidningarna vi hade spritt ut runt oss från dem som stod utanför. Vi höll på att lösa knep & knåp-sidorna i hennes alla kändistidningar. Just nu höll vi på att para ihop rätt kändis med rätt skor. Det var väl roligt, fast väldigt svårt. Hur skulle liksom vi kunna hålla reda på vilka skor vilken kändis hade? "Hmm", sa Annie. "De här gröna skorna med kilklack skulle kunna vara Kirsten Dunsts. Rödhåriga passar ju i grönt." Hon lutade sin spetsiga haka i handen och tittade på mig. "Ja inte vet jag", sa jag när jag förstod att hon ville ha hjälp. Jag bytte ställning och drog benen mot mig så mina knän pekade rakt upp. "Kan vi inte bara ge upp och titta i facit?" frågade jag och lade huvudet på sned. "Jo, det kanske är bäst", suckade hon. "Hur går det med din mamma föresten?" Jag kände hur humöret sjönk en aning, och suckade. "Som vanligt", svarade jag. Annie bara nickade. Hon visste precis hur det brukade vara med min mamma. Plötsligt öppnades dörren. Steve, Annies brorsa, steg in, som vanligt utan att knacka först. "Jag tänkte bara höra så du inte har glömt att du är skyldig mig att diska en gång till åt mig, Angelica." Han flinade stort när han lade extra betoning på hennes namn. "Kalla mig inte det", fräste Annie och kastade en chiffongklädd kudde på honom. Han höll upp händerna framför ansiktet för att skydda sig. Annie blängde ilsket på honom när han skrattade. Sedan föll hans blick på mig. "Nämen", sa han med en tillgjord häpen min. "Är lilla rara Catty här?" Han frustade till. Jag bara log smått. Han hade en larvig, men lite gullig, tendens att skratta åt sina egna skämt. Och något han älskade att skämta om var "Lilla rara Catty". "Ja, det verkar så va?" sa jag medan jag himlade med ögonen åt Annie. Hon tittade tillbaka på mig och gav mig en menande blick med sina pigga bruna mandelformade ögon. Sedan började hon tvinna en slinga av sitt svarta axellånga hår mellan tummen och pekfingret. Själv drog jag handen genom mitt eget långa mörka. Jag tittade ut genom fönstret, när min blick föll på helfigursspegeln som täckte hela kortväggen till höger om fönstret. Det var inget fult ansikte som tittade tillbaka på mig. Inatt hade jag sovit hela natten, så den där "vrakgrejen" var borta. Folk brukade säga att jag var lik min mamma. "Darias drag och Tonys färger", brukade folk säga. Daria var alltså min mamma, och Tony min pappa. Jag hade alltså min mammas stora ögon, fast blå, som min pappa. Likaså mammas långa täta ögonfransar, fast lika mörka som pappas. Mammas lilla näsa och mun, men pappas pigment. Både jag och pappa blev lätt solbrända. "Aja, men då ska jag inte störa", sa Steve med ett sista retfullt leende. "Ta hand om lilla Catty, Angelica." Annie kastade ännu en kudde mot honom, men han hann stänga dörren, och kudden studsade ner på golvet.
Kommentarer
Trackback
