Del 9

Hoho, redan nio delar! X'D Du som fortfarande läser "Möjligt att välja?" ska ha ett STORT bamsetack!!

Idag var det lördag, och jag hade bestämt mig för att göra ett nytt försök med mamma. Det var med en stor klump i magen jag gick mot hennes rum, och trots att jag försökte låta bli att tänka på hennes reaktion från gårdagen, så poppade tanken hela tiden upp i huvudet. Hennes ansikte, vått av tårar, de hårda orden. Jag slöt ögonen och svalde. Det var bara att få det gjort. Jag knackade återigen på dörren. "Nej, kom inte in!" hördes det dämpat inifrån rummet. "Jag har migrän, jag orkar inte prata nu!" Det spelar ingen roll, tänkte jag. Jag gick in, trots protesterna, och tände lyset. Mamma stönade och blundade hårt. "Vi behöver prata", sa jag bestämt, och försökte dölja att jag var gråtfärdig. "Lämna mig ifred!" gnällde mamma och vände sig ifrån mig. Men så lätt tänkte jag inte ge upp. Jag tog tag i hennes axlar och vände henne mot mig. Hon försökte kämpa emot, men hon var betydligt svagare än jag, och gav snart upp. "Jaha, vad vill du prata om då?" suckade hon surt, precis som en liten barnunge, trots att hon mycket väl visste vad jag ville prata om. "Om det vi pratade om igår", sa jag lugnt, trots att det var tvärt om mot vad jag kände mig. Mammas ansikte fick ett hjälplöst uttryck. "Som jag sa då så skulle jag hellre bo hos pappa, men du måste godkänna det." Det hela kändes helt dumt. Mamma började gråta igen. "Vad har jag för val? Min dotter ber mig ge mitt medtyckande till att överge mig. Vad svarar man på det?" Hennes röst gick upp i falsett. "Det är ju ditt eget fel!" utropade jag. "Om du bara kunde bete dig som en normal mamma så skulle jag bo kvar här! Men det gör du inte! Är det så konstigt att jag hellre vill bo hos pappa?" Jag kände tårarna stiga, men orkade inte dölja dem, utan lät dem rinna. Mamma rullade ihop sig och vände sig igen. "Åk du till din fantastiska pappa om du så gärna vill det då! Visst, gör det. Lämna du bara mig här i sticket! Det är ju bara du som räknas", snyftade hon. Hennes röst dämpades av kudden som låg tryckt mot hennes ansikte. Jag kände en ny känsla dyka upp inom mig. Det var inte ilska, inte medlidsamhet, inte sorg. Nej, det var något annat... Jag kände liksom riktig... avsmak. Det var det jag kände. Avsmak för min egen mamma. Hon var verkligen svag. Om hon bara hade velat, så hade hon kunnat göra något åt sitt liv. Men nej, hon valde istället att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Allting skyllde hon dessutom på andra. Hon var inget annat än ett svagt, fegt kryp! Jag gick in till köket och ringde upp pappa. "Det är fixat" sa jag uttryckslöst. "När kan jag komma? Imorgon?" Jag hörde pappa frusta till lite. "Oj, har du så bråttom? Jag tror inte att det skulle gå så bra. Det bästa vore om du kunde vänta till sommarlovet. Vi måste ju hinna fixa med skola och så till dig." Jag stönade. Det hade jag inte tänkt på. Men han hade så klart rätt. Jag kastade en blick på almanackan. Tre hela veckor kvar i det här huset. "Jo, det förstås", suckade jag. "Jag ringer dig senare, okej?" sa pappa. "'Ha det bra, hej då!" "Hej då", svarade jag och lade på. Det skulle bli tre väldigt långa veckor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0