Del 7

Nämen tjenare!! X'D Här kommer ett ganska långt inlägg. Love ya!

Den här gången skyndade jag ut från klassrummet och plockade snabbt upp mina ytterkläder. Jag tog bara på mig skorna. Det höll på att bli sommar, så det var ganska varmt ute. Jag kom hem alldeles för fort. Jag gick med tvekande steg mot mammas dörr, och stannade utanför den. Kanske skulle jag ringa pappa först och tala om det, tänkte jag. Det vore ju dumt ifall jag hade talat om det för mamma och förstört stämningen helt och hållet i onödan. Visst trodde jag att jag skulle få bo hos pappa, men det var ju bäst att vara på den säkra sidan. Jag hämtade den trådlösa telefonen från köket, och stängde sedan in mig på mitt rum. Jag slog in det välbekanta numret och satte luren mot örat. Efter tre signaler svarade någon. "Hallå, det är Lucinda", löd en ljus glättig röst. Lucinda var pappas nya flickvän. Jag tyckte väldigt bra om henne. Hon var väldigt ungdomlig av sig, trots att hon var 38 år, och hon brukade ta med mig på långa shoppingturer när jag var där. "Hej Luce, det är Cat." Det var Luce som började med att kalla mig för Cat, och numera gjorde även pappa och Luces dotter Joanie det. "Nämen hej! Vad roligt att du ringer! Jag och Tony har funderat på om du vill komma över till oss någon helg snart." Jag log. Vad jag hade tänkt mig var en betydligt längre period än över en helg. Vi småpratade lite, innan jag bad om att få prata med pappa. Medan Luce hämtade honom så tog jag upp en pappersbit från skrivbordet och började riva den i mindre och mindre bitar. "Hej Cat!" sa pappa när han svarade. "Hur mår du?" Det rev till i hjärtat när jag hörde hans röst. Jag saknade honom verkligen. "Hej pappa! Jag mår bara bra. Du då?" "Jag mår bra jag också. Joanie har kommit och hälsat på oss. Vi ser inte så mycket av henne nu när hon har flyttat hemifrån." Jag log svagt. "får jag gissa? Vill hon ha hjälp med att tvätta alla sina miniklänningar?" Joanie hatade allt som hade med hushållsarbete att göra. En gång slog jag vad med henne om att hon skulle laga maten i en vecka. Det hela slutade med att hon gav upp redan andra dagen, efter att ha kokat över pastan, bränt fisken i ugnen, och glömt att sätta på spisen. Pappa skrattade lite. "Nej, faktiskt inte. Hon är bara här för att hälsa på oss." Om man nu kan tro på det, tänkte jag skämtsamt. Vi pratade en stund, innan jag bestämde mig för att berätta det. "Jo, pappa, jag tänkte fråga en sak", började jag. "En ganska stor sak." Jag började förklara hur det var, och pappa var tyst och lyssnade ända tills jag var färdig. "Så du vill alltså bo här", sa han med allvarlig röst. "Jo", svarade jag. "Och vad säger din mamma om det?" frågade han mig. Jag kände hur nervositeten steg. Det här var inte en reaktion som jag hade väntat mig. Jag hade trott att han skulle svara ja på direkten, och genast börja göra upp planer. "Ehm, jag har faktiskt inte berättat det för henne än, men... "Du hade väl tänkt berätta det för henne?" avbröt han mig. "Ja, jo, självklart. Jag tänkte bara höra med er först." Jag pillade nervöst med de små pappersbitarna jag hade rivit sönder. "Det här är väldigt allvarligt. Jag hoppas att du har tänkt igenom det ordentligt." Han skulle bara veta. Jag hade tänkt igenom det mer än ordentligt. "Jo, det har jag, och jag vill verkligen bo hos dig och Luce." Jag lade till en liten paus. "Vill ni inte ha mig där?" frågade jag med en aning tillgjord sorgsen röst. Det fick precis den effekten jag hade hoppats på. "Jo, det är klart att vi vill!" utropade han bestört. "Du får inte tro en sekund att vi inte önskar att du kunde bo här på heltid! Det är bara det att det är ett stort beslut, och det är verkligen viktigt att man tänker igenom det först. Det skulle bli väldigt krångligt om du ångrade dig." Han lät helt uppriktig på rösten. "Det behöver du inte oroa dig för", sa jag bestämt. "Jag vet precis vad jag vill, och det är att få bo hos er." Det blev tyst i andra änden. "Okej", hördes det till slut. "Vi säger så här. Om du verkligen vill det här, och din mamma godkänner det, så kan du ringa senare. Då kan vi göra upp tider och färdkost mm." Mitt hjärta tog ett litet skutt. Det skulle nog ordna sig. Nu hade jag bara ett problem kvar, vilket tyvärr var det svåraste. "Okej, då säger vi så. Jag älskar dig jättemycket! Hej då." Jag lade på luren och tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Nu tänkte jag inte skjuta upp det längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0