Del 6

Hejsan! Jag har ett tips. Den här novellen gör sig bättre om man sträckläser den, istället för att läsa den bit för bit. Det är därför jag lägger upp hela på en gång. Men det gör man ju som man vill.

Jag satt vid min bänk och låtsades lyssna på Mr Philips, vår historielärare. Mr Philips är egentligen min favoritlärare. Att lyckas få ett så tråkigt ämne som historia är en väldig bedrift, men det är faktiskt just vad han lyckas med. Men idag orkade jag helt enkelt inte lyssna. Jag hade viktigare saker att tänka på än vem som var kung i vilket land, eller vad vilken världsberömd historiker som sagt vad. Och jag tror att ingen kunde klandra mig. Ingen som kunde förstå min situation. Istället satt jag alltså och tittade ut genom fönstret och tänkte på mamma vs pappa, med alla för- och nackdelar som hörde till. Jag hade bestämt mig. Jag skulle berätta för mamma om mina tankar, och så fick vi se vad som hände. Jag var beredd att ta smällen, och kände mig stark nog för vilka följder det här än kunde få. Jag hörde Mr Philips harkla sig, och titta på klockan, precis som han brukade göra när det var dags att sluta. Ljudet av prasslande papper och böcker som smälldes ihop blandades med sorlet från ca 20 elever som skulle gå hem för dagen. Själv tog jag god tid på mig att plocka ihop. Även fast jag kände mig redo, så var det inte direkt något jag såg fram emot. När min bänk var tom, och jag hade kollat igenom väskan två gånger, så slängde jag den över axeln. Jag gick långsamt ut från klassrummet, och stannade några gånger och låtsades kontrollera att jag hade med mig det ena och det andra. "Caitlyn?" hörde jag Mr Philips säga. "Är det något speciellt som har hänt?" Jag vände mig om och tittade på honom. "Öh", stammade jag. "N-nej, det är inget. Jag menar, v-varför skulle det vara det? Varför undrar du?" Jag kände hur jag rodnade. Mr Philips tittade fundersamt på mig. "Du verkade lite annorlunda idag. Frånvarande på något sätt." Jag pillade nervöst på min nagel. "Öh, nej... Nej, det är ingenting." Jag tvingade mig att titta upp på honom. "Jag har bara ganska mycket att tänka på just nu." Mr Philips såg inte övertygad ut. "Caitlyn. Om det är någonting du är bekymrad över vet du att du kan prata med mig." Nej tack! Det ville jag inte göra. Visserligen var Mr Philips den jag tyckte bäst om av lärarna, men att prata med honom om mina privata problem var det sista jag ville göra! "Jo, visst, det vet jag", sa jag och tittade längtansfullt mot dörren. Jag var känd för att vara en pratkvarn, men det här samtalet uppskattade jag inte. Precis som jag blev tyst när jag tänkte på mitt läge hemma. Eller när folk pratade om det. Mr Philips gav mig en sista allvarlig blick innan han återvände till sitt arbete.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0