Del 12 - slutet
Jag satte fart mot utgången, mot den punkt där Annie hade försvunnit. Jag hörde hur en kassörska ropade efter mig att jag skulle vänta på våra varma drickor, men det struntade jag i. Jag började springa. Jag letade igenom hela köpcentret, men jag kunde inte hitta henne. Jag kände hur modfälldheten steg. Vad skulle jag göra? Jag gick in på damtoaletten för att badda ansiktet med kallt vatten. När jag kom in så stannade jag tvärt. Det kom snyftningar från ett av båsen. "Annie?" började jag försiktigt. "Är du där inne?" Snyftningarna upphörde. Jag höll andan, och gick fram till båset snyftningarna hade kommit ifrån. "Jag vet att du är där inne!" Jag kände på handtaget. Självklart var det låst. "Snälla Annie! Öppna!" Jag såg hur låset sakta vreds om. När det hade vridits om så slet jag upp dörren. "Annie förlåt! Jag vet att jag borde ha talat om det. Jag vet inte varför jag inte gjorde det, men jag förstår att du känner dig sviken. Snälla, du kan väl förlåta mig?" Annie rörde inte en min, men efter att ha känt henne i så många år, så såg jag att det bara var en yta. Till slut började tårarna rinna nerför hennes kinder. Hon backade och satte sig på toalettlocket. Hon begravde ansiktet i sina händer. "Förlåt mig! Det är jag som har burit mig dumt åt. Jag bara tänkte så själviskt, i stället för att försöka tänka mig in i din situation. Jag..." Hon avbröt sig och fortsatte gråta. Jag gick fram och slog armarna om henne. "Det gör ingenting, hör du det? Vi bar oss nog åt ganska dumt båda två. Den senaste tiden har det känts som om vi har glidit ifrån varandra, har du känt det?" Annie tittade upp mot mig. Hon nickade allvarligt. "Men vi ska ta oss igenom det här tillsammans, eller hur? Gå ut på andra sidan tunneln, fortfarande som bästa vänner." Jag log mot henne, och vi kramade varandra. Allt skulle nog bli bra ändå.
Bra novell :)
