Del 11
Aha, det börjar närma sig slutet nu dåh... Det här är näst sista delen.
När vi hade beställt det vi ville ha satte vi oss vid vårt vanliga bord, längst in i lokalen, i ett hörn där det hängde ner beiga och bruna draperier. Mitt på den svarta duken som klädde bordet, så stod en beige vas med en vit lilja i. Stolarna hade svarta lädersitsar. Allting var mycket fräscht och stilrent. Den trevliga omgivningen var en anledning till att vi gillade stället så mycket. Dessutom så var det rökförbud, så luften var fylld av en blandad doft av te, kaffebönor och nybakat bröd. Annie började plocka med något ur sin väska, och jag lät mina tankar gå dit de ville. Oundvikligt kom jag att tänka på flytten. Som hade fört med sig grälet med mamma, men som också skulle leda till något gott. Plötsligt slog det mig att jag inte hade berättat det för Annie. Det kändes konstigt, eftersom jag alltid brukade berätta allting för henne. Men på senaste tiden hade hon börjat hålla mer och mer heligt för henne. Inte medvetet, men nu kom hon på sig själv med att hålla inne med flera hemligheter. Eller var det medvetet? Kanske jag bara hade försökt förtränga det och låtsas som om det inte var något? Äsch, det är ju faktiskt ingenting, intalade jag mig själv. Det är ju bara småsaker, ingenting speciellt. Men innerst inne gnagde en känsla, om än väldigt svag, av att dessa småsaker, var sådant som de brukade anse vara viktiga. Jag sköt snabbt undan de tankarna. "Du, Annie, det är en sak som jag ska berätta", började jag. "Du vet ju vilka problem jag har haft med mamma." Annie nickade för att visa att hon hängde med. Jag fortsatte att berätta, om hur jag hade kommit på den fantastiska idén om att jag kunde flytta till pappa, om bråket med mamma, och hur allt till slut hade löst sig. Annie var tyst under hela tiden jag pratade. När jag till slut slutade prata, så hämtade jag andan och tittade på henne ordentligt. Hon såg inte glad ut. Inte alls. Jag kände hur det stack till i mig. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade inte ens tänkt tanken att hon skulle reagera på något annat sätt, en att vara glad för min skull. Det blev en lång pinsam tystnad. Annie öppnade munnen och var den som bröt tystnaden. "Och du har förstås inte ägnat en tanke", sa hon kallt och avbröt sig. "En tanke, på mig. En tanke på vad du lämnar kvar här?" Tårar började leta sig fram ur hennes ögonvrår. Jag visste inte om det var av ilska, sorg, eller något annat. "Jo..." sa jag tveksamt. "Det är klart att jag har tänkt på det. Men... Det känns som om jag är tvungen att göra det här. Jag tror det är det bästa. Man måste ju göra vad man kan av situationen." Annie blängde ilsket. "Jag betyder tydligen ingenting för dig, eller hur? Hur länge har du planerat det här?" Hon tog en paus och hämtade andan. Jag kände hur skammen inom mig växte. Jag hade ju tänkt på det här väldigt länge. "Jag trodde vi var bästa kompisar. Men man brukar faktiskt berätta viktiga saker för sina kompisar. Jag betyder väl ingenting för dig", upprepade hon, vände på klacken och sprang iväg. Jag slöt ögonen och kände hur jag bara sjönk ner i ett hemskt tillstånd. Jag hade svikit min kompis. Men jag tvingade mig själv att inte ge upp.
När vi hade beställt det vi ville ha satte vi oss vid vårt vanliga bord, längst in i lokalen, i ett hörn där det hängde ner beiga och bruna draperier. Mitt på den svarta duken som klädde bordet, så stod en beige vas med en vit lilja i. Stolarna hade svarta lädersitsar. Allting var mycket fräscht och stilrent. Den trevliga omgivningen var en anledning till att vi gillade stället så mycket. Dessutom så var det rökförbud, så luften var fylld av en blandad doft av te, kaffebönor och nybakat bröd. Annie började plocka med något ur sin väska, och jag lät mina tankar gå dit de ville. Oundvikligt kom jag att tänka på flytten. Som hade fört med sig grälet med mamma, men som också skulle leda till något gott. Plötsligt slog det mig att jag inte hade berättat det för Annie. Det kändes konstigt, eftersom jag alltid brukade berätta allting för henne. Men på senaste tiden hade hon börjat hålla mer och mer heligt för henne. Inte medvetet, men nu kom hon på sig själv med att hålla inne med flera hemligheter. Eller var det medvetet? Kanske jag bara hade försökt förtränga det och låtsas som om det inte var något? Äsch, det är ju faktiskt ingenting, intalade jag mig själv. Det är ju bara småsaker, ingenting speciellt. Men innerst inne gnagde en känsla, om än väldigt svag, av att dessa småsaker, var sådant som de brukade anse vara viktiga. Jag sköt snabbt undan de tankarna. "Du, Annie, det är en sak som jag ska berätta", började jag. "Du vet ju vilka problem jag har haft med mamma." Annie nickade för att visa att hon hängde med. Jag fortsatte att berätta, om hur jag hade kommit på den fantastiska idén om att jag kunde flytta till pappa, om bråket med mamma, och hur allt till slut hade löst sig. Annie var tyst under hela tiden jag pratade. När jag till slut slutade prata, så hämtade jag andan och tittade på henne ordentligt. Hon såg inte glad ut. Inte alls. Jag kände hur det stack till i mig. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade inte ens tänkt tanken att hon skulle reagera på något annat sätt, en att vara glad för min skull. Det blev en lång pinsam tystnad. Annie öppnade munnen och var den som bröt tystnaden. "Och du har förstås inte ägnat en tanke", sa hon kallt och avbröt sig. "En tanke, på mig. En tanke på vad du lämnar kvar här?" Tårar började leta sig fram ur hennes ögonvrår. Jag visste inte om det var av ilska, sorg, eller något annat. "Jo..." sa jag tveksamt. "Det är klart att jag har tänkt på det. Men... Det känns som om jag är tvungen att göra det här. Jag tror det är det bästa. Man måste ju göra vad man kan av situationen." Annie blängde ilsket. "Jag betyder tydligen ingenting för dig, eller hur? Hur länge har du planerat det här?" Hon tog en paus och hämtade andan. Jag kände hur skammen inom mig växte. Jag hade ju tänkt på det här väldigt länge. "Jag trodde vi var bästa kompisar. Men man brukar faktiskt berätta viktiga saker för sina kompisar. Jag betyder väl ingenting för dig", upprepade hon, vände på klacken och sprang iväg. Jag slöt ögonen och kände hur jag bara sjönk ner i ett hemskt tillstånd. Jag hade svikit min kompis. Men jag tvingade mig själv att inte ge upp.
Kommentarer
Trackback
